Fruitcoma

För tillfället sitter jag ensam i restaurangen av ett fint flygfältshotell i Johannesburg och håller på att spricka av alla mättnad efter mitt glamourösa morgonmål (tack till mamma som bjuder, skulle annars ha måsta klara mej med två äpplen hela dagen). Jag har antagligen slagit rekord på hur många frukter jag ätit på en gång haha. De lagade också två smoothies till mig med soijamjölk, bananer, ananas och honungsmelon och müsli! Alla är supertrevliga på hotellet och de låter mig stanna på rummet ända till fyra utan att ta extra betalt. Mitt flyg far till London nångång på kvällen och jag blir antagligen bara på hotellet och njuter tills det. De sade vid receptionen att det är alldeles tryggt att ta hotell taxin till något museum eller shopping center, men jag har för tillfället 5 rand kvar (under 50 cent) så jag kommer inte så långt med det. Men det är riktigt skönt att ligga i en stor skön säng, läsa min bok och bara njuta av tystnad som jag inte har upplevt under de sensor tre veckorna.

Portion 1 av 20.

Muizenberg, Propaganda & Surfing

Ojoj då var det väll dags för min del också att säga hejdå till Kapstaden och alla vänner här. Kan inte förstå hur snabbt tre veckor har gått, helt sinnessjukt! Som tur far mitt flyg först 7 på kvällen så vi hann åka till Muizenberg med Kim för att surfa. Vi hade världens sötaste taxi chaufför som väntade på oss medan vi surfade för att sedan köra oss tillbaka till Observatory. Han berättade om Sydafrikas historia från ett nytt perspektiv, enligt honom är nämligen allt man nu får höra och läsa om propaganda och han har till och med skrivit en bok om det som snart skall publiceras som han lovade skicka till oss per mejl, skall bli intressant att läsa. På vägen till Muizenberg såg vi också en död människa på vägen. Där var två polisbilar och de hade satt något slags folie på honom. Taxichauffören sa att han högst antagligen blivit skjuten eftersom vi körde förbi ett område där det händer rätt så ofta och vi såg inga bilar omkring som skulle ha visat tecken på en trafikolycka. Ganska creepy...

Nåjoo vi kom i alla fall fint fram till Muizenberg som är ett underbart område med en oändligt lång strand med perfekta vågor för både pro surfare och nybörjare. Jag hyrde bara en surfboard men Kim tog en lektion eftersom det var första gången hon surfade. Hon var nog mycket bättre än vad jag var då jag började! För min del gick det ganska bra med tanke på att jag inte surfat på flera månader, men det behövs nog ännu mycket övning förrän jag kan säga att jag är bra. Aijoo vi såg också en säl riktigt nära när vi surfade, så söt! Först tänkte jag paddla närmare den men med tanke på att det för några dagar sedan har varit shark attack på samma strand var det kanske helt smart att hålla sig borta från den ifall en haj skulle ha simmat förbi för att nappa den...

Lusten att åka hem blir tyvärr bara mindre och mindre, speciellt när man får spendera en hel morgon på en fin strand som den här istället.

Perfect Day

Idag hade jag verkligen en perfekt dag. Även om det var ledsamt att tre goda kompisar åkte hem lyckades vi ändå hålla leendet på läpparna och fortsätta upptäcka mer av Kapstadens oändliga sevärdheter. För det första började vi morgonen med ett gott morgonmål i Honeybun varifrån vi fortsatte till Kirstenbosh Gardens med Michaela och Dan. Det är en av Kapstadens mest kända sevärdheter, ett enormt område med massor olika växter och blommor, fontäner, och otroliga utsikter upp mot Devils Peak berget och utöver Kapstaden. Vi gick omkring rätt så länge och fotade och doftade på alla olika konstiga växter och tog en massa bilder. Sen satt vi en låg stund på en mega gräsmatta och bara chillade och njöt av solen, så skönt! Jag har inte så många bilder nu eftersom jag tog de flesta med kameran istället för med telefonen så det kommer en större bildbomb när jag kommit hem.

Vi bytte hattar, jag gick omkring och såg it som en fransk konstnär.

Efter allt gående och sittande och sniffande var vi sjukt hungriga och gick till en Maroccansk restaurang och åt lunch, såååå gott! Sen tog vi taxin tillbaka hem för att samla krafter för kvällens hike.

Senare på eftermiddan tog vi taxin med Gladys och Michaela till stigen som skulle leda till Lions Head berget. Det är kännt för att ha en spektakulär solnedgång så vi laddade kamerora, köpte en massa picknick mat och började gå uppåt. Det var en jätte lätt hike, inget jämfört med Table Mountain. Man går i princip runt hela kullen för att komma upp till toppen så man får en 360 graders vy på vägen. Man ser alltså Table Mountain, Devils Peak, Kapstaden och hamnen på ena sidan och stränderna och havet på den andra. Helt otroligt fint!! Jag glömde såklart telefonen hemma så jag har nu inga bilder men jag skall ladda upp dom jag tog med kameran senare.

Efter den långa mörka (och ganska skrämmande to be honest) hiken tillbaka gick vi till Obz Café för en sista goodbye till Merel som också åkte hem ikväll. Vi var alla ganska trötta vilket var helt bra så vi gjorde inget stort nummer av att säga hejdå. Nu ligger jag i min säng totalt exhausted och lycklig över min perfekta dag. Det här är sista natten jag sover i the Lion House som det här kallas, imorgon kväll flyge jag till Johannesburg för en natt, sen är det London som gäller! 

More Goodbyes

Efter skydiven chillade vi hemma en ganska lång stund, alla var ganska trötta efter antingen skydive, shark cage diving eller från festandet föregående kväll. Till slut lyckades vi ändå dra ut oss till taxistationen och åka till the Waterfront på middag. Vi hade en så kallad sista middag med nästan hela gänget av dom volontärerna som kom samtidigt som jag, de flesta fortsätter resa eller åker hem medan några blir kvar och jobbar ännu ett par veckor. Som tur gjorde vi det inte till någon stor känslig grej, vi hade bara riktigt roligt som vanligt.

Vi har så dåligt med gruppfoton så efter att vi tvingat vår stackars servitör som inte kunde använda telefonen ta en vild av oss försökte vi också ta en selfie. Nästan alla rymdes med :D

Up In The Air

Woop woop gissa vad jag gjorde idag! Jag fallskärmshoppade! Vi bokade det för några dagar sedan men tänkte att det skulle komma som överraskning, ifall nån där hemma skulle försöka förbjuda mej hehe. Jag säger inte att jag var besviken, men jag kände mej inte lika excited efteråt som alla andra hade beskrivit det. Bungy jumpen i Nya Zeeland var mycket mer spännande, och om jag skulle få välja pånytt skulle jag göra skydive först och sedan bungy jump, för att ha det värsta till sist liksom. Men alltså det var ju nog helt sjukt amazing, mest nervös var jag kanske ändå i själva flygplanet eftersom det var så litet och vi var 6 personer inträngda där och satt alla på golvet ihopklämda i varandra med bara en gliddörr (som inte var låst eller stängd på något vis) ifrån att flyga iväg i luften. Needless to say, vyerna var spektakulära då man såg hela Kapstaden, Table Mountain, stränderna och hela kusten. 

Det konstiga med hela skydiven var att jag hade förberett mig för en utförlig föreläsning före man åker iväg, lite övning och någon slags vägledning. Nope, inget sånt. Vi satt bara och väntade en stund tills de ropade våra namn, introducerade sig och klädde på oss vår utrustning. Killen jag skulle hoppa med sa bara att kom ihåg att le, och att han skulle berätta i planet mer detaljerat hur allt kommer att gå till. Nå man hörde ju ingenting i planet så jag måste på något vis försöka read his lips och förstå av hans hand movements vad jag skulle göra och när, och plötsligt öppnade han dörren och mina ben nästan flög iväg förrän han knuffade ut oss båda och vi föll ner mot marken. Wow. Det kändes nog inte som att falla, inte som att flyga heller. Vet inte riktigt vad det kändes som, det verkade bara så orealistiskt. 

Här är vi efter vårt hopp eller fall eller va man nu skall kalla det. Från vänster Gladys, Jody, jag och Andrea.

Plantpower

När jag kom hem igår var det tydligt att jag var mest ledsen av alla, så mina vänner var super awesome och tog mig till en vegan restaurang. Det fick mig verkligen på bättre humör. Jag tror att det är något endast andra veganer kan förstå, the excitement när man går till en vegan restaurang, man är som ett litet barn på julafton! Vi åt "fish" burgers, mushroom burgers, lasagne, brownie bollar, florentines och cupcakes. Vichi köpte till och med take away efterrätter till mig så att jag skulle ha tröstmat hem till kvällen haha.

Imorse tog vi taxin till Bisquit Mill, en känd market nära Observatory där det såldes massor med coola kläder, smycken, möbler och tavlor. Dom var dock alldeles för dyra så vi gick rakt till matavdelningen där maten var ganska billig, fanns igen en massa olika vegan alternativ, juices, choklad, kakor och allt möjligt annat.

Tears

Wow. Vet inte riktigt var jag skall börja. Då tog väll denna era av mitt liv slut. Jag visste inte att det kunde vara så svårt att säga hejdå till både hundar och människor, vare sig visste jag inte att jag så lätt kunde börja gråta framför främlingar. Jag har alltid varit den typen som gråter för mig själv, väldigt sällan framför någon annan. Nå, så gick det inte idag. Jag satt mig i bilen på morgonen och Dan som bara ville bråka med mig frågade med retande röst hur det nu känns att åka sista dagen till Tears. Han fick ganska dåligt samvete (hoppas jag) när jag istället för att svara på hans "skämt" började storgråta.

När vi var framme vid Tears blev jag som vanligt välkomnad av ett gäng galna ivriga valpar som jag myste med en stund. Vi hade också fått två nya valpar till kenneln så jag fixade det fint och mysigt till dem och höll dem sällskap. Jag hann inte säga en sista adjö till alla hundar, jag tog istället mamman Rachel ut på en promenad bara jag och hon. Jag har säkert aldrig känt mig så sorglig, jag sprang omkring och lekte med henne och skrattade samtidigt som jag grät och tyckte synd om mig själv. När jag förde henne tillbaka till hennes valpar satt jag där en låååång stund och talade med dem och för mig själv. Ojoj sorgligare dagar får man nog leta efter. Sen skulle jag ju såklart säga hejdå till hela personalen vilket självklart också var sad. Alla som jobbar eller volonterar där har varit toppen typer, underbara härliga människor!

Nu sitter jag i bilen påväg tillbaka till vårt hus där alla som åker hem på måndag skall hålla ett litet tal, undrar om det finns några tårar kvar i mig. 

Då jag läst andras resebloggar och artiklar har de flesta alltid skrivit om hur hemskt det är att säga adjö till alla man träffar, men jag har ärligt nog inte haft den känslan förrän nu. I Australien träffade vi nog en massa super typer, men ingen som man blev såpass nära med att man var alldeles förstörd när man skulle gå olika vägar (förutom Grant såklart men vi visste ju att vi skulle ses igen). Men den här gången har jag på något underligt vis lyckats bli väldigt bra vän med många tjejer i huset. Jag brukar inte vara den typen man blir nära kompis med på kort tid, många här i huset är såna som genast samma dag de träffats ligger i soffan tillsammans och flätar varandras hår och kramas som aldrig förr, så funkar det inte för mig. Som tur finns här också några andra "okramiga" personer som har något gemensamt med mig; avsky att kramas haha! Det känns ändå konstigt att nu plötsligt bara åka iväg från dem alla. Som tur planerar vi en reunion i Amsterdam eller Italien, en plan som hoppeligen blir av!

Donations

Till äran av min sista dag tänker jag föra med mig lite saker som alltid behövs. Hundgodis, leksaker, tuggben och halsband. 

Emotional

Nu är onsdagens jobbdag redan över. Imorgon är det min sista hela jobbdag. Jag vet inte hur jag skall klara av det emotionellt. För det första är jag väldigt frustrerad. Jag har äntligen lärt mig allt det viktigaste om de flesta hundarna, valparnas medicineringar, matningen och allt möjligt annat. När jag äntligen kan jobba smidigt och effektiv utan att behöva fråga tusen frågor skall jag plötsligt åka iväg. Som tur kom de nya volontärerna hit igår så att jag hinner gå igenom det mesta med dem tills fredagen, och hoppeligen lär de följande volontärer samma saker. 

Idag var i varje fall en super dag även om det regnade största delen av förmiddagen. Två valpar blev adopterade och en familj kom och verkade intresserade av att adoptera två hundar vilket är super! Klart att det är sorgligt för oss eftersom vi högst antagligen aldrig mer kommer att se dem men den själviska känslan måste man bara ignorera när de åker iväg med sina nya ägare. 

Efter att regnet slutat gick vi ut med Rachel som börjar bli riktigt trött på sina valpar nu när de blir allt livligare och får vassare tänder. Hon är alltid överlycklig när hon får komma ut och ta en paus från att vara mamma lite nu och då. Efter det tog jag med lilla valpen Sniff (mitt egna namn för honom) till deras charity book shop. Vi brukar gå dit ibland för att valparna skall få lite mer uppmärksamhet av nya människor vilket är väldigt viktigt. Resten av dagen tog vi hand om the basic stuff som att leka med hundarna och borsta dem på gräsmattan, klippte naglar, höll sällskap till de nya valparna och matade hela gänget. Har jag redan nämnt att jag älskar mitt "jobb"?

Keagan&Lulu

Idag visade jag omkring till de två nya volontärerna och lärde dem så mycket jag kunde. De är båda väldigt duktiga, Carolia har just blivit färdig veterinär och kommer att jobba för det mesta i kliniken, Amber har volonterat i två år i England med hundar så hon vet också en hel del. Superprima! Det regnade största delen av dagen så vi kunde inte göra så mycket förutom borsta hundar och mysa med valpar. När solen sken en stund tog vi ut och lekte med några hundar, vi tog först ut Keagan och Lulu eftersom de är en av de vildaste hundarna och behöver mycket motion. Vi tränade lite med dem och sprang omkring på gräsmattan :)

Skulle Prillan månne bli sur om jag tog lilla Duke med mig hem..?

Amber med valparna :)

När jag kom hem hade Michaela köpt olika veggie juices till mig, vad glad jag blev!

Capricorn/Township

Senare på eftermiddagen fick jag åka med Eric till Capricorn (en del av en township) med vår mobile clinic van. Han åker två gånger i veckan för att hitta hundar eller katter som behöver steriliseras, säljer billiga djurmediciner eller plockar upp gatuhundar i dåligt skick. Han gör ett alldeles fantastiskt jobb, han hämtade tex Rachel (mamman till de små ungarna) efter att någon ringt och anmält en anorektisk hund som söker efter mat överallt. När Rachel kom till kliniken märkte veterinärerna att Rachel diar och att valparna måste finnas nånstans. Eric åkte då tillbaka och sökte i hur länge som helst och hittade till sist dom under en sopkontainer som han måste gräva under för att få ut dom. Nu har dom dock ett fint ställe, mår bra och blir antagligen adopterade på nolltid när de är tillräckligt gamla. Men jaa tillbaka till idag. Min upplevelse i Capricorn var spännande och intressant. Det är väldigt svårt att beskriva det man ser när man är i ett sådant slumområde. Man känner sig så otroligt privilegierad när man ser hur andra människor lever och klarar sig utav att leva i vad man kunde kalla en plåtbox. De har det väldigt svårt under vintern, just nu är det inte kallt men det regnar en hel del och allt vatten strömmar rakt in i deras hem. Vi åkte där i kanske 45 minuter, spanade efter hundar och frågade ägarna ifall de behövde något. I vissa områden har människorna börjat kasta stenar på bilen pga att de aldrig fått sina hundar tillbaka eller helt enkelt för de tillhör något kriminellt gäng och är påverkade av droger för det mesta. Jag var dock inte rädd när vi åkte omkring där med Eric (han berättade att han vuxit upp i en liknande Township) ibland var det kanske lite extra jännä när han frågade om jag säkert hade låst bildörren så att ingen skulle hoppa in och råna oss. Vi plockade upp två hundar och en katt, alla skulle steriliseras och föras tillbaka på onsdag. Känns lite jobbigt att föra dem tillbaka dit då de omöjligtvis kan bli så bra behandlade som de borde... Tog inga bilder där, tänkte att det skulle vara lite respektlöst då det ändå är människors hem och vardag. Inte precis någon turistsevärdhet. Här är istället en bild på våra valpar som mår riktigt fint och är glada som bara vad :)

Lilli & Duke

Under veckoslutet har det kommit in två nya valpar till Tears, Lilli och Duke. Lilli är en jackrussel och Duke en pitbull. Som jag kanske tidigare skrivit har jag ju en thing för pitbullar, men har aldrig sett en valp. Så jag är åtminstone riktigt nöjd, och det är säkert Duke också. Han hämtades från en township (det som kallas slum) och ägaren hade tagit väldigt dåligt hand om honom och hundar hade redan tidigare tagits bort av honom.

Stackars Lilli måste hållas ensam i bur än så länge tills hon har fått alla vaccinationer och inte kan bli smittad av något. Hon gråter all day long och vill bara vara i famnen, jag måste skippa min lunchpaus idag eftersom jag helt enkelt inte kunde lyssna på henne gråta <3

Såhär glad blev Duke när jag kom och höll honom sällskap!